Ett par veckor efter att rättegången var över så började det komma sms till min telefon, hotfulla sms från dolt nummer. Sms som; ”Jävla hora, du förtjänar inget annat än att dö!” och ”Slyna! Du kommer få ett helvete för det här.” o s v. Det visade sig senare att det var hans kompisar som blivit involverade. Nu skulle de hämnas åt X. Man satte inte en i deras gäng i fängelse ostraffat.
Det började med misshandel... Det var två killar som jag aldrig sett förut. Det slutade med bl. a en spricka i revbenet. Jag anmälde det direkt men de blev aldrig ditsatta. Jag visste ju inte vilka de var och jag hade inga tillräckliga bevis.
Jag fick mitt slutgiltiga straff en kväll när jag var på väg hem från en kompis... Halvvägs hemma kommer det ett gäng mot mig, tre killar varav den ena var en av dem som varit med vid misshandeln. Med våld tvingade de med mig in i en lägenhet och där blev jag varse att det visst kunde bli värre. Efter att först ha brutit ner mitt psyke och min självkänsla totalt genom psykisk misshandel genomförde de den mest fasansfulla handling som är möjlig, en gruppvåldtäkt. Tre stora starka killar som helt tog makten över min kropp, över mitt liv. Under knivhot tog de mig en efter en och jag trodde verkligen att jag skulle dö där på ett hårt träbord i en sjaskig lägenhet helt lämnad i tre främmande killars våld. Det blev helt svart för ögonen, mina tankar blev ostrukturerade, min kropp började domna bort... Jag hörde en stilla uppgiven gråt och insåg efter en stund att det var jag som grät.
- - -
Efter detta lugnade allt sig. Länge gick jag och undrade varför. Hade de äntligen insett att jag fått nog? Svaret kom en sen kväll, X var död. Han hade dött av en överdos. Det som styrt mitt liv i så många år hade äntligen fått ett slut. Jag som nästan glömt hur det var att leva som en ”fri” människa, att inte behöva vara rädd var gång jag gick utanför dörren, att inte få ont i magen var gång telefonen ringde… Allt känns så overkligt… Men äntligen är mardrömmen över! Nu kan jag på allvar ta itu med att läka de sår jag bär inom mig…
Det började med misshandel... Det var två killar som jag aldrig sett förut. Det slutade med bl. a en spricka i revbenet. Jag anmälde det direkt men de blev aldrig ditsatta. Jag visste ju inte vilka de var och jag hade inga tillräckliga bevis.
Jag fick mitt slutgiltiga straff en kväll när jag var på väg hem från en kompis... Halvvägs hemma kommer det ett gäng mot mig, tre killar varav den ena var en av dem som varit med vid misshandeln. Med våld tvingade de med mig in i en lägenhet och där blev jag varse att det visst kunde bli värre. Efter att först ha brutit ner mitt psyke och min självkänsla totalt genom psykisk misshandel genomförde de den mest fasansfulla handling som är möjlig, en gruppvåldtäkt. Tre stora starka killar som helt tog makten över min kropp, över mitt liv. Under knivhot tog de mig en efter en och jag trodde verkligen att jag skulle dö där på ett hårt träbord i en sjaskig lägenhet helt lämnad i tre främmande killars våld. Det blev helt svart för ögonen, mina tankar blev ostrukturerade, min kropp började domna bort... Jag hörde en stilla uppgiven gråt och insåg efter en stund att det var jag som grät.
- - -
Efter detta lugnade allt sig. Länge gick jag och undrade varför. Hade de äntligen insett att jag fått nog? Svaret kom en sen kväll, X var död. Han hade dött av en överdos. Det som styrt mitt liv i så många år hade äntligen fått ett slut. Jag som nästan glömt hur det var att leva som en ”fri” människa, att inte behöva vara rädd var gång jag gick utanför dörren, att inte få ont i magen var gång telefonen ringde… Allt känns så overkligt… Men äntligen är mardrömmen över! Nu kan jag på allvar ta itu med att läka de sår jag bär inom mig…
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)